Protona & Protone
Del IX
Från den nytända stjärnan sköts en ljusstrimma av hopp. Den landade mjukt på jorden bland de mörka träden, inte långt ifrån Hjältemod och hans broder Tafatt. Ur gåvan från ovan reste sig en kulle, som blev till en sten, vilken sprack och ur sprickan växte ett litet träd. På några få sekunder vissnade trädet och tappade alla sina hundratals löv. Löven lade sig runt stenen, bildandes en alldeles perfekt cirkel. En silverfärgad vind fick liv i löven som alla med ens ställde sig rakt upp på sitt skaft. De började sedan gå runt stenen som i parad, för att sedan i ett långt led vandra upp på stenen. Hjälte mod tittade förundrat på paraden medan Tafatt bara stod där, gnuggade sig i ögonen i tron på att han slått i huvudet och i själva verket var drömmandes.
Löven fortsatte att vandra uppåt till de hittade en plats, i mitten på stenens sida där de lade sig i en cirkel, helt emot naturens alla lagar. När alla löv samlats i cirkeln blev hela skogen tyst för en kort sekund. Tafatt skulle beskriva tystnaden som ”så tyst att jag inte ens kunde höra mina egna tankar”. Kort därpå skakade stenen till och alla löv föll platt till marken. I mitten av den nyss förstörda cirkeln befann sig nu ett ansikte, ett annorlunda ansikte. Det var främmande på ett så främmande sätt att det kändes familjärt.
- Protona är mitt namn mina barn. Rädda vore ni inte vara om ni kände mig väl i era hjärtan. Rädda är ni inte. En gång var jag min egen fånge bakom en dörr en man placerat avsiktligt i en skog med varken början eller slut – utan ändar sades det. Dörren var min egen synd. Dock en dag, eller en natt, vad spelar dygnets timma för roll i en värld utan slut? Så kom det en man som utan varken medvetande eller o-medvetande högg dörren sönder och samman. Ett enda hugg och fri ska jag vara.
Macro och Micro är mina länder. Jag styr dem, leder dem, lever tillsammans med dem, är beroende av dem, precis som tiden är för rummet. I längre än livet själv har lag levt tillsammans med dem, de är mina barn. Jag skyddar mina barn, men utan tiden finns inget rum och utan rummet finns ingen tid, precis sådan är jag. För att fullfölja mitt kall behöver jag Protone vid min sida. Utan dess hjälp kan jag inget klara. Jag ska hjälpa er att hitta de ni söker, om ni lovar mig att Protone sedan finna.
Jag kan besegra tusen årtionden.
Ingen eller inget kan segra över mig,
men jag kan förgås av en enda tanke på dig.
Låt fjärilarna flyga.
Del VIII
Hjältemod höjde svärdet där han låg. Andades in en gång och spärrade ögonen i sin lillebror.
- Lova mig att inte sakna mig för mycket om striden inte skulle gå väl.
Efter det reste han sig upp och sprang skrikandes av ursinne (vilket lät ungefär som en höna gör när den är jagad) med svärdet i ett stadigt grepp riktat mot det främmande. Tafatt såg hur Hjältemod försvann in i mörkret. Ett metalliskt ljud hördes när svärdet slog i sin motståndare. Ljudet följdes av ett annat som följdes av ett tredje ständigt ackompanjerat av Hjältemods inte så skräckinjagande skrik. Efter ett tag tonade både det metalliska ljudet och Hjältemods skrik ut. Tafatt reste sig då upp och på skakiga ben började han gå mot fienden och förhoppningsvis en ännu levande Hjältemod. Han gick framåt, men det gick långsamt. Mörkret var tjockare än grädde så man kunde knappt se en meter framför sig. Tillslut slog han emot Hjältemods ben. Han var helt utmattad, med svärdet liggandes vid sidan om honom. Tafatt tittade då upp för att få syn på fienden. Det tog ett tag innan han såg den, men den var där. Precis ovanför Hjältemods huvud reste sig en solid dörr från ingenstans. Flisor stack ut åt alla håll efter Hjältemods aggressiva attacker. Tafatt granskade djupet på jacken noga och konstaterade att Hjältemod nog faktiskt hade kunnat fälla en riktig fiende och inte bara en alldeles ofarlig dörr.
- Ööh… är den död? Frågade Hjältemod.
- Nog är den död alltid, men saken är den att din fiende nog inte har varit levande på flera år.
- V-vad menar du?
Hjältemod tittade upp och såg till sin förskräckelse att det han trott sig var det farligaste monster bara var en helt vanlig dörr, helt utan vapen! Han harklade sig, tog tag i sitt svärd och reste sig upp. Borstade av smutsen från hans kläder och sa sedan:
- Haha, du är minsann en riktig tokstolle du, Tafatt. Såklart visste jag att det DU trott var ett farligt monster bara var en dörr. Haha! Ibland förstår jag inte vad du får allt ifrån. Haha!
Det blev plötsligt väldigt ljust i den lilla gläntan. Mörkret skingrade sig runtom de två. Stjärnorna försvann ur deras syn och ur ljuset steg små glimtar av sol i form av färgglada fjärilar. De dansade runt i gläntan innan de for iväg upp emot himlen och tog ljuset med sig. När mörkret slöt sig om kring de två igen, tändes en ny stjärna på himmeln.
Där stjärnorna lyser.
Flera dagar hade gått sen den dag då de fick sitt besked – kuvertet. Tafatt fruktade det värsta och det gjorde Hjältemod likaså, men inte att Prinsessorna skulle ha lämnat denna jord utan att det fanns drakar bakom buskarna. I tre dagar och tre nätter hade de vandrat på väg mot Anmug-Åps. Hjältemod hade som utav en slump fått reda på att det var henne Natt sökt när hon försvunnit. Hjältemod hade sedan dess sagt sig själv vara en mycket skicklig detektiv, och nu hade han även fått bevis. Tafatt skakade på huvudet varje gång ett flertal gånger medan han mumlade ett sanningens ord för sig själv: tur är inte skicklighet!
Det hade blivit natt återigen och Hjältemod var därför på sin yttersta spets av uppspelthet. Varje sten var en elak dvärg, varje buske var en människoätande björn, varje träd var en ursinnig jätte och varje kulle var ett draknäste. Hjältemod gick därför runt i cirklar runtom Tafatt, svingandes sitt svärd flera gånger nära att göra Tafatt ett huvud kortare. Varje gång ursäktade han säg och försvarade sig med: bättre att jag gör slut på ditt liv än att något djävulssinnat monster gör det till ett helvete, inte sant?
Tafatt fann påståendet stötande, men misstänkte att problemet bara låg i att Hjältemod inte kunde låta sin självbelåtenhet och självgodhet brista i något så opassande som ett felsvingat svärd! Ingen krigare, och definitivt inte Hjältemod kunde förmå sig att yttra något sådant.
När natten föll på tändes stjärnorna på himmeln och månen vaktade dem från all ondo. Tillsammans spred de ett ljus över världen, en återspegelse av solen läkande och värmande strålar. Även natten är full av liv, hur mörk den än tycks vara. Stjärnorna är ett tecken på detta.
Hjältemod stannade hastigt upp.
- Ner på mage broder! Se tio meter framåt. Ser du vad jag ser? Hur som helst verkar den väldigt opassande i en annars så vanlig skog…
Hjältemod
gurkan - mästare i photoshop!
Del VI
Det Natt såg brusade som vatten.
Det Natt såg klagade som katten.
Det Natt såg var fruset som kallaste is.
Det Natt såg gör klokaste människa ovis.
Det Natt såg var ingen saga.
*
- Säg mig det klokaste du vet käre bror. Ty vad du än säger kommer jag att få ett gott skratt av, sa Hjältemod och log högfärdigt mot sin yngre broder. Seså, i brevet stod det tydligt och klart var som bör, och skall, göras. Sanna mina ord käre bror: aldrig har vi fått ett sådant ansvar som det som lagts på våra axlar idag. Därför skall du nu taga edra kliv åt det håll eder näsa pekar. Framåt marsch!
Tafatt tänkte tyst ett tag. Hjältemod uppförde sig på ett mycket besynnerligt sätt. Högmod och självgodhet var Tafatt vann vid, men Hjältemod hade tagit det hela till en ny nivå. Han skulle få människor att öppna ögonen, se världen på ett nytt sätt, med nya ögon! Det bästa med det hela var att Tafatt då skulle stå där vid hans sida. Ta emot all beröm, även om den inte var riktad till honom.
- Vafalls käre bror? Lyssnade du inte alls på vad jag hade att förtälja. Nåväl, giv mig mitt svärd och min sköld och sadla min häst så skall jag fullfölja mitt öde! Rid som vinden! Iväg!
Tafatt granskade sin bror när han ensam, utan häst, galopperade iväg på gårdsplanen med handen upp i luften låtsandes att han höll i ett svärd. Han fällde sedan ner handen och hoppade stilfullt av hästen som han inte hade, sprang fram mot en buske och… Tafatt såg hur hans bror livfullt började slå med sina knytnävar mot buskens grenar. Löv föll långsamt mod marken och grenar for iväg med en hiskelig hastighet. Hjältemod tittade sig sedan om, fick syn på en annan buske tvärs över gräsgången. Han gjorde en ansats och tog tre kliv fulla med kraft innan han kastade sig ned i busken.
- Jag mår väl käre bror! Ropade han sedan från slagfältet. Det må vara så att dessa hemska och förfärliga monster har tagit mitt liv, men frukta inte, ty ljusets dagar kan ändock nalkas! Frukta inte käre bror!
Tafatt frågade inte, brydde sig inte och berördes inte. Han vände sig om för att gå in. För även om Hjältemod drabbats av tillfällig sinnesförvirring hade han ändå rätt – Dag och Natt var i knipa.
Tafatt.
Del V
- SE PÅ MIG! TAFATT, TA DIG SAMMAN!
- Ska du säga, sa Tafatt och tittade med hemskt irriterade ögon mot sin äldre broder Hjältemod.
- Du ska då alltid vara som en käpp i hjulet, ett avbrutet stift, en lös sträng på gitarren, ett tappat ord, en randig kossa…
- Jag förstår! Sa Tafatt lika irriterat. Ta mig nu härifrån.
Hjältemod lyfte sedan ner sin yngre broder från köksbänken, borstade bort dammet från hans rygg och torkade bort diskmedlet ur hans hår.
- Tafatt, jag förstår inte hur det är möjligt, men du lyckas alltid med det ofattbara. Han log sedan ett självbelåtet flin och gick högfärdigt därifrån.
Senare samma dag damp det ner ett väldigt mystiskt brev innanför dörren. Ett äggskalsvitt kuvert med rött sidenband omslaget. De båda bröderna ställde sig mitt emot varandra med brevet mellan dem och stirrade mer oroade ögon rakt på det. Efter en tio minuters lång tystnad bestämde sig Tafatt för att yttra några ord:
- Märklig färg det har, eller?
Kommentaren hade en förödande effekt. Hjältemods ansikte svällde upp vid kinderna och han blev alldeles röd i hela ansiktet. Tafatt granskade förloppet noga. Den röda färgen steg uppåt ansiktet för att sedan ändra till en mörkare färg. Efter det hände det ofattbara, det kom som från ingenstans, enligt Tafatt, ett gapskratt utbröt.
- Hjältemod… du är inte rolig.
Att hitta vägen i en skog.
Del IV
Natt. Var ska hon börja. Hon visste inte. Inte när, inte var, inte hur, inte om bara varför. Men böckerna hade givit henne kunskap om en, en gumma som kunde hjälpa, men också stjälpa. Spågumman Anmug- åps. Anmug-åps var en dam av hög kaliber. Hennes näsa var sned, hennes ögon skeva, hennes ben dallrade precis som aspens löv. Så sköra, så små. Dock var det så, att om någon skulle kunna veta var Dag var, så var det Anmug-åps som skulle förstå. Se hennes problem och hennes färd. Hjälpa henne på traven var allt Natt begär.
På resan hon packade med sig en sax och ett gevär, en sytråd och en necessär, en fjäderpenna och en fiol, en tussilago och en gammal kjol, flera hårnålar och ett glas, sjutton kaffekoppar och en vas, ett tjockt, brunt rep och en parfym.
Hon packade allt prydligt i ett paket. Ner i väskan, av tjockaste läder. Sen tog kon på sig sina bästa kläder. En tunika hon fått av älvan Glad, ett par gyllene byxor av vattukvinnan Nomad. Ett par björnskor fodrade av fårull sköna. Ett hårspänne hon hittat ut i skogen den gröna.
Öppna dörren.
Springa ut.
Börja leta.
Varken början,
eller slut.
Ont i foten.
Smärta i ben.
Huvudet värker.
Dagen har blivit sen.
Springa ut.
Leta igen.
Hitta Anmug-åps.
Utpressa henne sen.
Få henne att säga.
Säga var Dag först.
Få henne att svara.
På frågorna om,
kungariket någon förstört.
Skogen var mörkare än aldrig förr. Mitt i den fann Natt en mystisk dörr. En hon aldrig sett förut. Den var mörk, den var stor, men den stod lite då lut. Inifrån dörren lös det ett mystiskt ljus. Fladdrande viskande, frågande, plågande, förbluffande, förlustande, förströende, rörande, berörande. Ett ljus, fladdrande i mörkret, bakom en dörr av mörkaste järn. Hon kunde inte motstå sån skönhet, sån okunskap. Natt måste veta, Natt måste få se.
Natt
Del III
Det var den tredje dagen i det andra årtiondet i den fjärde tiden under den sjunde månen. Tiden var inne. Tiden var nu. Den dagen hörde Natt något hon aldrig ville ha hört. Dags gälla skrik ven in bland slottets murar, letade sig upp bland tinnar och torn, ut genom alla gluggar, in och igenom alla hus. Dag var borta, nu fanns endast Natt kvar. Hon rusade mot blomstergården, som låg vissen nu. Kvar av Dag fanns bara en handske, av finaste sammet, klädd med sköna smaragder. Gröna, lysande och vackra. Ögon, kallades de av Natt. Gudagåvor, kallades de av dag. Den ena var borta, den andra finns kvar.
På platsen dag Dag stått var gräset svart av sot. Natt lade sig ned på marken, lyssnandes om hon kunde höra några ord. Dag kan ha blivit krympt, skrikandes på hjälp. Dag kan ha blivit kidnappad, nu en bortsprungen mö. Natt satte sig för att fundera, vad är det som har hänt? Sedan begav hon sig till biblioteket – kunskapens källa, visdomens rum. Där kunde hon aldrig känna sig dum. Omgiven av böcker från alla sekler, skrivna av de visaste hon känner.
När hon sökt det som hon fann och funnit det hon sökte, fick hon genast brått. Hon insåg vad som behövdes göras och inte var allt gott. Men ingen mer tid kan nu spillas, ingen mer tid kan förgås. Även om det inte gillas så måste göras förstås. Dag måste räddas, föras tillbaka till sin tron. Dag måste räddas. Dag måste räddas.
Natt tog det värdefullaste hon ägde, det som stod henne närmst. Packade ner det i en väska, och begav sig ut på färd. Dag måste räddas, det måste hon nu. Dag måste räddas, förstår väl både jag och du.
tjugo-tio
Massa fyrverkerier överallt. Riktigt fint faktiskt. jag gillade att höra alla smällarna från överallt och ingenstans. Ser fram emot ett nytt år, ett 2010, med definitivt inga nyårslöften som jag bara skulle misslyckas att hålla.
Gott nytt år!
