Gustaf I Ett Saltkar

Det Natt såg brusade som vatten.
Det Natt såg klagade som katten.
Det Natt såg var fruset som kallaste is.
Det Natt såg gör klokaste människa ovis.
Det Natt såg var ingen saga.

*

-          Säg mig det klokaste du vet käre bror. Ty vad du än säger kommer jag att få ett gott skratt av, sa Hjältemod och log högfärdigt mot sin yngre broder.  Seså, i brevet stod det tydligt och klart var som bör, och skall, göras. Sanna mina ord käre bror: aldrig har vi fått ett sådant ansvar som det som lagts på våra axlar idag. Därför skall du nu taga edra kliv åt det håll eder näsa pekar. Framåt marsch!

Tafatt tänkte tyst ett tag. Hjältemod uppförde sig på ett mycket besynnerligt sätt. Högmod och självgodhet var Tafatt vann vid, men Hjältemod hade tagit det hela till en ny nivå. Han skulle få människor att öppna ögonen, se världen på ett nytt sätt, med nya ögon! Det bästa med det hela var att Tafatt då skulle stå där vid hans sida. Ta emot all beröm, även om den inte var riktad till honom.

-          Vafalls käre bror? Lyssnade du inte alls på vad jag hade att förtälja. Nåväl, giv mig mitt svärd och min sköld och sadla min häst så skall jag fullfölja mitt öde! Rid som vinden! Iväg!

Tafatt granskade sin bror när han ensam, utan häst, galopperade iväg på gårdsplanen med handen upp i luften låtsandes att han höll i ett svärd.  Han fällde sedan ner handen och hoppade stilfullt av hästen som han inte hade, sprang fram mot en buske och… Tafatt såg hur hans bror livfullt började slå med sina knytnävar mot buskens grenar.  Löv föll långsamt mod marken och grenar for iväg med en hiskelig hastighet. Hjältemod tittade sig sedan om, fick syn på en annan buske tvärs över gräsgången. Han gjorde en ansats och tog tre kliv fulla med kraft innan han kastade sig ned i busken.

-           Jag mår väl käre bror! Ropade han sedan från slagfältet. Det må vara så att dessa hemska och förfärliga monster har tagit mitt liv, men frukta inte, ty ljusets dagar kan ändock nalkas! Frukta inte käre bror!

Tafatt frågade inte, brydde sig inte och berördes inte. Han vände sig om för att gå in. För även om Hjältemod drabbats av tillfällig sinnesförvirring hade han ändå rätt – Dag och Natt var i knipa.