tre minuter av en timme, tre minuter av ett liv.
21:18. Jag ser mot klockan som hänger på min vägg, vilken har visat alla de minuter som gått sedan jag hängde upp den där. Ett hav av tid som jag seglat över, i en båt utan segel, utan åror och utan motor. Havet har stormat, det har vilat; legat blankt som en spegel under mina fötter; intetsägande som så att jag har glömt bort vad det gav mig. Jag ser hur sekundvisaren passerar Gå, och jag inkasserar 2000 kronor från banken.
21:19 Jag tänker: det är dags att ta tag i mitt liv nu - dags se möjligheter där jag förr såg hinder. Som sekundvisaren på en klocka ska jag springa fram. Det är ingen idé att traggla gamla problem; stå kvar på samma plats i oändligheter. Jag är ingen timvisare. Om jag är det ska jag ändra på det! Jag slår näven i bordet, med ett självbelåtet leende på mina läppar. Minutvisaren hoppar vidare.
21:20 Jag suckar när jag samlat mig från min egen exaltation. Jag må ha viljan, men jag har ingen aning om hur. Hur kan man ändra något som redan kännas förutbestämt? – tiden fortsätter att rinna mellan dina fingrar även om du drar batterierna ur klockan. Vinden står aldrig still. Solen går upp och sedan ner. Att dra täcket över huvudet och krypa upp i ett hörn löser inga problem – det skapar dem. Jag suckar. Och klockan tickar igen.
Ord om hopp.
Det finns dagar som jag önskar att de aldrig ägt rum.
jag har sårat de jag älskar.
Jag har framställt mig som dum.
Men bland dessa finns ett hopp och en lyckas glans.
En chans
Att fullfölja något nytt.
Jag överlever - på mitt hopp.
Jag vaknar upp mitt i natten.
Samma visa var natt.
Jag vet inte varför – vet inte om jag vill veta.
Jag tänker på dig.
Slår mig själv hårt i huvudet
”Sluta! Sov istället”
Jag vänder mig om i sängen.
Trycker ansiktet ned i kudden.
Vänder mig om igen
och slänger av mig täcket.
Det är varmt.
För varmt.
Jag vill skrika.
Jag vill gråta.
Jag trycker mina fingrar in i mina handflator.
Och blundat hårt.
Drar täcket över mig ännu en gång.
Vänder mig om.
”Sov nu för fan!”
Anstränger mig för att inte tänka.
Inte tänka på dig.
Men det tycks omöjligt i stundens hetta.
Pustar ut och himlar med ögonen.
”Kom igen då! Sluta för helvete!”
Lägger mig i fosterställning.
Kramar om en kudde
Som om den vore du.
Ler en stund.
Sen somnar jag.
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut.
Att bygga kärlek är som att bygga hus - men lite tuffare.
Att bygga kärlek är som att bygga hus.
Se till att grunden är och kommer att förbli stadig.
Den ska motstå de hårdaste av stormar,
vilka kan få hela huset att vrida sig, uthärda de ihärdigaste av regn,
vilka kan få huset att flytta sig; motverka dessa med den stabilaste av grunder.
På denna byggs sedan resten av huset upp;
det som syns, det som imponerar.
Se till att arbetet fördelas jämt –
ingen får eller ska bygga mer än den andra,
för då uppstår lätt oönskade konflikter.
Var noga med att tillfredställa den andres behov och välj dina strider,
vad som är vackert i dina ögon kanske inte är vackert i den andres.
Var därför inte rädd för att prova något nytt, uppmuntra istället friheten.
Diskutera med varandra om svårfattade beslut ska tas –
det är inget enmans-race.
Slutligen måste man gilla det man gör och gilla den man gör det med.
Rom byggdes inte på en dag, och det gör inte du heller.
Ett hus kan brinna, skadas, rasa, rivas, men så länge grunden är intakt är det inte för sent att bygga upp huset igen.
