Gustaf I Ett Saltkar

Del XII

Och hon sade:

Ty sådan är dagen skapad, att den alltid skall följas utav en natt. Och sådan är natten skapad, att den skall förbliva svart. Mörklägga vår jord. Låta det som är gjort bli mörkt och glömt för att sedan kunna skapa nytt ljus. Ty sådan är dagen skapad, att hur mörk den än är så skall den belysas av solens strålar. Ty så är världen och universum skapat, att inget varken har början eller slut. I en cirkel vandrar livets väg, vilket vi i universum kan se. Ingen himlakropp har formen av något annat än en cirkel, utan varken början eller slut. Vi ser det på i jord, vi ser det i vår sol. Så varför vara rädd när döden nalkas. Se på blomman, den är inte rädd även fast den vet att den kommer att falla till marken i sinom tid. Nästa vår kommer den igen.  Allt är bundet i en cirkel, och i en cirkel ryms allt. Så varför vara rädd för döden, den kan inte vara slutet på allt.



Tafatt gapade åt hennes ord. Öppnade munnen och sade ett ”men…” , ångrade sig snabbt. Nickade och reste sig upp. Satte händerna vid höfterna och sade sen: Som du säkert redan vet så behöver vi din hjälp. Hon nickade som svar.

-          Jag har, liksom träden omkring dig, väntat på dig länge. Den visdom du söker kan jag dock inte dig ge, men jag ska ge dig ett sanningens och vägvisande ord. Först, väck din broder, ty även han har en del i denna saga.

Del XI

Omsluten av mörker. Fångad i det. Uppslukad av det. Det förtärde henne. Långsamt. Så långsamt. Slöt sina fingrar om sig själv. Omfamnade sig själv. Vred huvudet åt vänster och höger. Hon såg ingenting mer än mörker. Hon kände kylan komma krypande från sina fötter. Letade sig en väg upp för hennes ben, över hennes vader och hennes lår. Kom krypande mot naveln. Stigande mot brösten och tog ett stryptag omkring hennes hals. Benen vek sig. Fallet till marken var oundvikligt. Hon sträckte sig över golvet. Rullade runt. Kylan omslöt henne som en kokong. Kapslade in henne. Bevarade henne. Henne vars andning var tung. Så tung att den skulle gå att klyva i mitten med en rostig kniv. Hon blundade. Tittade igen. Blundade en andra gång. Lät ögonen vara stängda. Hon lät fingrarna vandra över hennes ansikte.  Fingrarna var som is. Läpparna lika så. Hon satte sig hastigt upp. Ryckte till. Snurrade runt. Ställde sig up. På tå. Snurrade ett varv. Bugade.

Ett stearinljus tändes i fjärran. Det fördes närmare och närmare. Innan det var så nära att hon skulle kunna nudda det, försvann det i intet. Hon gick sakta mot den plats hon först set ljuset. Det var svårt. Mörkret var för tjockt. Hon kände hur en tår av is vandrade ner från hennes kind. Hon torkade av den. Böjde sig framåt och placerade tåren på marken. Hon backade tre steg. Snabbt, i böjd position. Reste sig sedan upp. Lyfte armarna. Snurrade ett halvt varv. Lyfte sedan upp sin ena fot i spagat. Snurrade ett varv. Böjde på benet och satte sig ned. Hon lät benen blida bakåt för att sedan lyfta sitt högra ben rakt upp i luften. Hon kände kylan ila igenom sin kropp. Kurade ihop sig till en boll. Lade sig sedan som ett kors. För att sedan ställa sig i brygga. Sedan ställde hon sig på händerna. En hand. För att slutligen bli ett finger. Sedan föll hon ihop med en snurr. Reste sig upp. Bugade.

-          Du är så vacker. Vilken skönhet i världen kan behövas när hon finns. Du är så vacker. Låt mig sjunga för dig. Låt mig säga vad mitt hjärta har sagt mig. Låt dig få se vad mina ögon har sett och låt dig känna det jag har känt.  Säg mig ditt namn och jag ska tiga tills du ber mig om annat. Låt mig känna vid din hand och jag ska stå dig i skuld till tidens slut. Låt mig röra vid din kind, så ska jag bli den lyckligaste av män. Du är så vacker. Snälla, säg mig ditt namn.

Han tog upp sin fiol. Lät stråken gnida över de strängar som grät ut en ton.  Gråtande melodier ackompanjerade hennes dans. En kärlekens tår föll från hans kind. En kärlekens ton ljöd från hans fiol. Musiken ekade i mörkret, men inget hörde hon. Han tryckte tageln hårdare mot fiolens strängar. Ljudet lät starkare och starkare. Även vackrare och vackrare. Han slöt ögonen. Lät musiken fylla hans sinne. Han spelade mer och mer, för att kunna avstå från hennes skönhet.

I mörkret dansade hon, och i mörkret spelade hennes älskare.

Förlåt mig för min tanke. Förlåt mig för mitt val.
Förlåt mig för min handling. Förlåt mina kval.
O-förlåt min smärta. O-förlåt mitt ärr.
Förlåt mig.

Bär mig.


Protonas ord hade gjort sitt. Hennes ord seglade nu ständigt längsmed tankens våg i huvudena på vår hjälte Hjältemod och hans bror.  Uppdraget var deras att fullfölja, men exakt hur viste de inte.  De båda hade bestämt sig för, med Protonas hjälp, att de borde fortsätta att gå på den väg de bestämt sig för att gå långt innan de träffat på henne. Därför begav de sig nu med raska steg igenom skogen mot Anmug-Åps. Ett visare ord än hennes skulle inte passera deras örons omfång på en lång tid.

De hade dock ett problem, olösbart i sin renaste form. De hade skaffat sig en plan, en väg, en karta, vilken de inte visste själva hur de skulle läsa. De vandrade runt planlöst i den djupa skogen, vetandes att Anmug-Åps också vandrade i dessa skogar, men ingen hade sett henne på flera år. Hon var ett väsen av naturen skapat. Enligt sagor och myter var hon en kvist från en död ask som en gång givits liv och talets gåva. Till människans avbild hade naturen skänkt henne lemmar och ben för att symbolisera hur natur, människa och djur är ett och inte flera. Under hennes bara fötter kan hon därför känna hur jordens hjärta bultar. Hennes hår fångas upp av vindens liv och hennes näsa får smaka av dofternas sötma. Som om inte det vore nog har naturen gett henne ännu en förmåga – vishet. Det finns inget som händer på vår jord som kan leta sig förbi Anmug-Åps öron och sinne. Minsta grässtrå till högsta tall berättar för henne vad de har hört och sett. Det var information som vår hjälte och hans bror suktade över att lägga vantarna på.

Mörkret hann lägga sig som en slöja över jorden tre gånger innan Tafatt tappade tålamodet fullständigt. Han skrek och svor. Slog på träden bredvid sig och klagade på skoskav. Innan den fjärde natten han lägga sig hade han rent utav börjat tvivla på själva Anmug-Åps existens. Hjältemod suckade bara om och om igen och bad sin broder att vänta. Att Tafatt själv borde förstå att det kommer ta tid – inget i naturen går speciellt snabbt. Tafatt muttrade för sig själv att den enda anledningen till varför Hjältemod inte rusade omkring som en höna med svärdet i högsta hugg i vrede, bara var för att han inte hade någon tidsuppfattning för fem öre. Tafatt pustade, vände sig om där han låg i mossan och somnade med ansiktet lutandes mot en stubbe.

Solen steg tidigt upp på himlen följande dag. När tafatt vaknade insåg han att allt var precis knäpptyst, förutom Hjältemods djupa snarkningar. Hjältemod tog verkligen ifrån tårna, i sömnen. Den enda gången han kan ta ifrån tårna skulle man kunna tro. Tafatt blundade hårdare och hårdare i desperata försök att somna om, men det ihärdiga ljudet i hans öra hindrade honom.  Han fick en krypandekänsla i näsan och började rycka i den. Känslan försvann genast. Han kände den genas igen på hans högra arm och skakade till med den. En kort stund senare kände han den krypande känslan överallt. Saker som rörde sig på honom. han slog upp ögonen och fann att han befann sig i något som hann senare skulle komma att kalla en ”fjärilsstorm”. Överallt på hans kropp satt fjärilar i alla möjliga olika färger. Han spärrade upp ögonen och reste sig upp med en gång. Ett färggrant moln av fjärilsvingar steg upp mot himmeln och bakom molnet stod hon, eller satt hon, eller hängde hon. Han visste inte.

-          Det är mig du söker.