Gustaf I Ett Saltkar

Det var en helt vanlig dag i kungariket då Dag var ute på sin promenad. Blomstergården strålade av färger: grönt, gult, blått, rött och skärt. Rosor stod i givakt, kamomill glänste i all prakt, solrosor njöt av värmen som de fick, riddarsporrar älskade så mycket de fick. Det doftade så mycket att Dag inte kunde få nog! Från blomma till blomma trippade hon glatt för att få lukta och sukta.

- Ni förför mig, och det förstör mig. Att få känna, att få lukta och att få se, det är allt ni har att ge. Jag vill ha så mycket mer.

Någon annan stans, i en avlägsen skog. Långt bortom gran och tall. Där de elaka systrarna bor, tittandes i sin magiska kristall.

- Gryning, se hur de är lyckliga.
- Skymning, lyckliga jag ser att de är.
- Gryning, se hur de skrattar och mår bra.
- Skymning, skrattar och mår bra jag ser att de gör.
- men er lycka ska vi förstöra. Er kärlek ska vi förgöra. Ert kungarike det ska brista. In i era händer ska vi det rista: att onda saker kommer ej allena, men de är allt för ofta sena. Inget kan oss längre stoppa, nu när vi gör er lycka till en enda soppa.
- Gryning, nu eller aldrig!
- Skymning, aldrig eller nu!
- Vi har en plan på hur vi ska förleda den ena av vår fru. In i mörkret ska hon vandra. Bort, iväg från alla andra. In i våra händer varma, där ska vi henne förbarma. Finns ej längre hopp, finns ej längre prakt och glans. Vi ska sätta kungariket ur balans. Dag ska vandra in i natten, slukas av dess svärta. Låt Dag få känna på den olidliga smärta, som hon under år och dagar orsakat oss. Låt oss vända på denna soppa, till en tårta för oss, lycka, hopp, en verklighet. Under kan hända även för oss.
- Gryning, det är dags!
- Skymning, dags det är.
-Förstås!

Detta är en saga, en berättelse, en myt, en dikt och en sång. Den börjar med att utspela sig i ett slott och slutar i en buske. Den handlar om två prinsessor: dag och natt. Som sitter på samma tron. De ser ut över sitt rike som sträcker sig långt bortom slottsbron.  

Dag är vackrare än vårfloden som rinner bredvid den nyutblommade ängen. Hennes leende skänker liv åt död man och hennes skratt får hårdaste sten att mjukna.  Natt är visare än ugglan. Hon springer snabbare än blixten och kan övermanna den starkaste krigare.
Tillsammans är de ett, fast de nu är två. Tillsammans är de ett, oskiljaktiga som så. Det Dag får delar hon med Natt. Tillsammans delar de på varenda skatt, och hela kungariket.

Det finns dock de som inget annat gör än önskar ondo mot systrarna Natt och Dag. Det är inga andra än hertiginnorna Skymning och Gryning. Varje dag och varje natt önskar de att kungariket ska förfalla så att de kan upp på tronen stiga. Skymning och Gryning är ondare än den is som brister under fötterna, än den sol som aldrig stiger, än det regn som aldrig upphör. Grymmare än döden i sin renaste form - där har du systrarna Skymning och Gryning. Varje natt och varje dag önskar de att kungariket ska förfalla och att systrarna Natt och Dag ska förgås.

Det finns en man i deras väg. En prins bortom berg och dalar. En prins och hans bror. Prinsen Hjältemod och brodern tafatt.

Detta är början på en saga, en berättelse en myt en dikt och en sång.

Snön har fallit.
Snön ligger vit.
Julen har kommit.
Vandrat ända hit.

Den spred sin värme.
Kastade sitt ljus.
Hittade den gömda
glädjen i vårt hus.

.

Got my hair. Got my head
Got my brains, Got my ears
Got my eyes, Got my nose
Got my mouth, I got my smile

Gustaf gillar limpa. 
Det är kallt ute om natten.